NYA TIDER

Ojojoj tiden går för fort ibland och jag har haft så mycket att göra på denna korta tid så det var ett tag sen jag satte mig ner och skrev.
 
Så nu sitter jag här. Med vit färg i håret som knappt går bort. Tittar på papper från arbetsförmedlingen om att de tycker en tjänst i Knivstas Pastorat skulle passa mig. I mitt rum hemma i Västerås.
 
Ja, ibland blir det inte som man tänkt sig men det behöver inte betyda att man inte skulle vara glad för att man är här just nu. Jag har fått tid att vara med min familj som jag har saknat under tiden jag varit i Karlskoga. Under den tid då det varit som mest stressigt och ansträngande i Karlskoga så har jag bara velat kura upp mig i soffan hemma hos pappa och känna tryggheten i att vara hemma och se pappa göra sin glada dans som han alltid gör när han känner att han är ledig. 
 
Jag har under den senaste månaden gjort klart mitt examensarbete som jag kämpat med så länge, gjort den redovisning/opponering som känts mest betydelsefull och ansvarsfull under dessa två år på utbildningen. Jag har fått uppleva och försökt njuta varje sekund av den sista tid jag haft på både skolan och på mitt kära internat.
 
Det känns så konstigt nu när allt är över. När jag hade städa ut allt från mitt rum och sett pappa åka hem till Västerås med alla mina saker så gick jag in en sista gång i mitt rum som jag har bott två år i, så kände jag en stor sorg men samtidigt glädje och många minnen kom upp. Jag minns när pappa hade släppt av mig i Karlskoga och vi hade burit in bara ett par kartonger och några väskor (en stor skillnad till det enorma lass jag hade när jag flytta nu), när jag såg pappa åka iväg kände jag mig så ensam och dum i huvudet som flyttade till en stad där jag inte känner en enda människa i och jag ska börja på en utbildning som jag inte har en aning om vart den ska leda mig. Jag var precis på väg in till mitt nya rum som skulle vara mitt hem i två år, tänkte låsa in mig och försöka hålla tillbaka tårarna innan någon skulle se mig, sen när jag strax var framme vid min dörr kom en kille fram som jag visste skulle bli en av mina tvåor. En glad kille från Ludvika (TACK PHILIP!) som direkt började prata med mig och frågade en massa om mig, och plötsligt kändes det inte lika jobbigt längre. 
Jag minns så tydligt de där små sakerna som kom att betyda mycket för mig senare som hände under de första dagarna i skolan.
 
Jag har under dessa två år utvecklats enormt, då menar jag såklart i senare arbetsliv men samtidigt som människa. Jag har fått lära känna mig själv mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Jag som var tyst och aldrig ville synas för mycket, jag ville vara lagom och sitta nästan längst bak så att jag syndes lite men inte så mycket  att uppmärksamheten skulle komma till mig. Detta blev det en ändring på redan första dagen då borden och stolarna i klassrummet var uppställda som ett U och alla kunde se varandra. Vi hade vår första delning och jag fick några sekunder då alla bara skulle lyssna på mig och se mig. Detta var helskumt men detta har även gjort att det inte känns lika farligt längre. Jag upptäckte tidigt att om jag ska få någon inverkan i vad som bestämdes i klassen så var jag tvungen att våga säga något och visa att man finns, högt..
Efter bara ett år så märkte jag att det hade blivit en stor skillnad på mig själv. När vi första dagen skulle få träffa våra ettor så fick jag vara "projektledare" tyckte Ewa (en av mina lärare). Även om ettorna fick se hur virrig jag är redan första dagen så kändes det riktigt kul och spännande.
Jag har under dessa år även fått stå mycket på scen och fått träna på min scenskräck. Då jag valt att våga säga JA mer till nya saker och utmaningar så har jag gått med på att bli intervjuad på scen inför massor av folk, jag har varit med och håll i en Rosa bandet kampanj med rosa hår, sjungit, dansat och ja allt möjligt, som att vara utklädd till bananer i pjamas och dansande tappa byxorna på scen....
 
De här åren har varit både de bästa och de värsta i mitt liv. Jag fick uppleva nog en av de värsta sorgerna jag någonsing kommer uppleva men samtidigt är jag så tacksam att det faktiskt hände under denna tid då jag fått det största stöd man kan tänka sig från min klass och från alla de andra jag levt med. Även om jag saknat min familj hemma så har jag känt att jag haft en egen familj i skolan och jag räknade ut att jag sammanlagt haft 21 stycken sambosar! Från och till i två år så blev det sammanlagt 21 stycken! Då förstår ni att man sällan behövde känna sig ensam och att man nästan alltid hade någon att prata med.
 
OJ! långt inlägg det blev. Hade tänkt skriva andra saker men de glömde jag bort, så de kan jag skriva en annan gång när de kommer tillbaka till mitt huvud, jag har ju ganska mycket tid nu som arbetslös, eller inte, jag är arbetslös men inte sysslolös. 
 
TACK FÖR DESSA TVÅ ÅR <3
Hitta ingen bild med mina tvåor också men det kanske kommer senare! Ni betyder också <3
 


Kommentarer
Rebecca

Fint skrivet Karin!

Svar: Tack min vackra vän!
kbroms.blogg.se

2013-06-14 @ 01:32:24
URL: http://beccasin.wordpress.com
Brita

Tack Bästaste Karin för allt Du för med dig till oss i Karlskoga. Du är en pärla! Jag önskar Dig allt gott och vet att det finns en plats som väntar på Dig. Du kommer att göra mycket gott framöver. Tiden är Din!
Kramar från Brita

Svar: Tack fina Brita!! Jag kommer verkligen sakna dig och de andra lärarna, ni har betytt mycket för mig <3 Kramar
kbroms.blogg.se

2013-06-14 @ 07:48:29


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0