Allt har väl en betydelse?

 

Min vän, jag vill inte längre att det ska vara såhär.
Jag hör dina ord, jag ser vad du gör.

 

Jag vill ge dig värme och ljus, ta dig härifrån.

 

Om jag ändå kunde.

Om jag hade lösningen skulle jag göra allt,
allt för att de skulle fungera igen.

 

Det absolut värsta jag vet är när de i min närhet mår dåligt
och jag inte kan göra något.

 

Jag vill rädda dig men hur?

 

Känslor av alla dess slag tummlar runt i mig själv.

Jag vill inte stå brevid och se hur du faller

djupare än vad jag når.

 

Jag förlorar mig själv när jag förlorar dig.

 

Jag vill vara lösningen till dina problem,

men hur?

 

Jag håller dig i min famn och gör allt för att föra över kärleken till dig.
Låter den sprida innefrån det varmaste och djupaste i mig tills den omsluter hela dig.

 

Allt för att du ska förstå att du är älskad och värdefull.

 

Jag ser dig varje dag och även om jag ser hur du har fallit,

så ser jag det vackra i dig och hoppas att du en dag ser det med.

 

Man tror man vet tills man trampar snett.
Då förstår man så mycket mer.

 

Jag upplever djupet allt för ofta 
men det är de som gör mig till den jag är.

 

Jag blundar och ser hur jag själv springer 
men mest springer jag för dig.

Jag måste hinna före dig,

innan du nått fram måste jag jag hinna ikapp dig och se dig i ögonen.

 

För du är sedd.

 

 

Tittar in i spegelen och ler. Klart är jag vacker!

Man blir ju som man umgås och jag har en sådan vacker omgivning och sådana vackra vänner.

Hur mycket jag än tittar och letar så vet jag att jag aldrig kommer se något fel på er för det är inte er det är fel på, det är fel på hur världen är idag.

Varför ska man inte få titta i spegelen och le? Varför får man aldrig vara nöjd?

Jag hör kommentarer som får mig att snubbla: "Visst har jag vackert hår, men har du sett min snea näsa?", "Jag kanske är smal men jag har ju finnar i pannan".

Varför ska man må dåligt med hur man ser ut? Du kommer alltid vara dig själv och du är vacker som du är.

 

 

 

Kom ihåg att du är underbar!

Tänk att livet som arbetslös kan vara så fullt upp hela tiden. Jag har inte skrivit av mig på ett bra tag nu märkte jag!

 

Det har verkligen hänt mycket och för mycket privat för att jag ska orka skriva upp det här, har varit helt kaos kan man säga. Dock så börjar det äntligen ljusna lite, om jag vågar säga så. 

 

Jag satt och kollade tillbaka på mina bilder som jag tagit den senaste tiden så kan jag fortfarande känna mig rätt så nöjd. Visst händer det mycket skit i mitt liv och jag försöker balansera på en tunn tråd men så kan jag se på de fina vänner och släktingar jag har som hjälper mig genom så mycket. Mitt kära skyddsnät ändras allt oftare och får nya hål men samtidigt så sys gamla hål ihop igen. 

 

I fredags var jag i Karlskoga och fick skriva in mig som timvikarie i Karlskoga kommun. ÄNTLIGEN jobb!

Efter tre månader med småjobb och allt annat än fasta rutiner så får jag jobb. Så nu består mina dagar av att planera en flytt till Kga. Jag ska lämna Västerås ett tag och komma tillbaka till Karlskoga och starta ett tillfälligt liv där, vem vet, jag kanske aldrig försvinner därifrån eller så kanske jag inte bor där länge alls, det får bara tiden avgöra.

 

Dock är det ett litet tag kvar så nu får jag fokusera på livet i Västerås som består av dagar på körskolan, lite jobb i Kungsåra församling, träning och timmar på arbetsförmedlingen och därimellan träffa de vänner som är kvar i V-ås.

Ikväll blir det jobb på öppet hus i Irsta så det ska bli kul!

 

Hoppas jag blir duktigare på att uppdatera här nu, men det kanske jag inte alls blir!

 

Kram på er alla ♥

Hej igen!

 

För ett litet tag sen läste jag en artikel på aftonbadet av Carina Bergfeldt som hade rubriken "På Facebook får ju ingen missfall". Artikeln handlade om hur vi människor framställer oss i sociala medier, att ingen på Facebook skriver om sina tragedier som t.ex. just få missfall. Vi använder det till att lägga upp bilder från den roliga festen förra helgen och skriva hur lycklig man är över att man har köpt en ny mobil.

 

Jag vet själv att jag är exakt så, men ett par enstaka gånger har jag lagt upp tragiska saker som har hänt, men efter en kort stund så vill jag mest ta bort inlägget och skriva ett nytt och berätta vilken god sallad jag åt till lunch istället. Varför är det så? jo, man vill ju ses som lyckad och att man är nöjd över sitt liv. Jag kan må illa ibland när jag ser en vän som precis berättat att något hemskt har hänt dom och ett par timmar senare lägger upp en bild på hur kul det är att baka en kaka, för att visa att allt är OK. Man vet mycket väl att det inte är personen inte mår bra men det är ju okej för denne kan ju le på en bild med en kaka i handen och mjöl på kinden. 

 

Jag minns inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg men jag har på senare tid fastnat för detta ämne. Varför kan man inte vara ärlig till sina vänner och berätta hur man verkligen mår? Varför kan man inte berätta att man är rädd för sig själv och är i stort behov av ett skyddsnät? Ett skyddsnät som ens vänner och familj gott kan vara. 
Nu menar jag inte att man kanske ska slänga ut hela sitt liv på Facebook och berätta för alla att man skurit sig ett par gånger innan lunch. Det jag menar är att vi, speciellt i Sverige, har en vana att när man blir tillfrågad om hur man mår så svarar man ofta "Jo, fina fisken" , "Jag lever", "Det är okej", "Jo, det är bra!" sedan fortsätter man snabbt vidare i samtalet och frågar hur den andre mår som troligen svarar likadant. 

 

När jag fortfarande gick i Karlskoga så pratade vi en lektion om Skyddsnät. Om de personer som man har runt om sig i sin omgivning som kommer finnas där när man väl får uppleva en tragedi. Jag vet att jag aldrig funderat på mitt personliga skyddsnät fören förra året och jag har nu insett hur viktigt det är att faktiskt skaffa sig ett bra skyddsnät samt att man vårdar detta skyddsnät med stor kärlek och försiktighet, för man vet aldrig när olyckan kommer och drar undan mattan för en och man faller. 

Det är viktigt att man visar respekt och kärlek för de viktiga personerna i sitt liv som man vet kan hjälpa och rädda en när mörkret kommer.

 

 

Ta hand om er nu <3

 

Tredje kvällen då jag inte kan somna. Jag fösöker lägga mig tidigt men det går aldrig att somna fören många timmar senare.

Så nu sitter jag här och tittar på en massa kläder på internet som jag skulle vilja köpa. Det där med att man skämtar om att vara Shopaholic börjar bli ganska skrämmande nu. Allt går liksom i en ond spiral. 

Jag älskar att köpa kläder, smycken, accessoarer, prylar, inredning. You name it i´ll buy it. Att få köpa något som passar en, som är vackert och får en att le. När man kommer hem och tar upp det man köpt ur kassen och blir glad igen att man köpt något så fint och perfekt.
Sen så är det ju den där grejen med att köpa saker. Man köper dom, man betalar, man måste lägga ut pengarna på saker som gör en glad.

 

Så nu sitter man här, har inga pengar, blir ledsen över att man inte har pengar, vad brukar jag göra när jag är ledsen? Jo, jag köper något fint, sen så försvann ännu mera pengar och man blir ledsen igen. Dumma spiral...

 

Om det är något jag har lovat mig själv så är det att inte ha skulder (ja, förutom studielånet osv), att aldrig handla för pengar jag inte äger och ta ett lån för att få shoppa. 
Så kanske är det här ett bra test för mig, detta kanske blir min träning att sluta försöka göra mig själv glad genom att shoppa, att hitta andra saker som kan boosta mig. 

 

Tror det är en fördel att man bor ute på landet och bussen går cirka en gång i aldrig. Här ute kan jag inte frestas av alla fina kläder som är i de fina affärerna i de fina shoppingcentrumen. Visst är det jätte bra, men jag blir sjukt uttråkad av att inte jobba och att man inte har något att göra. Alltså det mest spännande jag gjorde idag var att tvätta fönsterna och fick träna på min höjdskräck. Jag måste hitta en hobby...seriöst...som inte kostar en massa...

 

Kanske är det därför jag är uppe halva nätterna? För jag inte fått göra något roligt som jag brinner för på så lång tid. Jag är en människa som alltid haft en förälskelse i äventyr och utflykter. Det kanske ska vara min hobby, gå på utflykter och äventyr? Eller ska jag kanske äntligen lära mig något coolt som att spela något instrument eller hoppa hopprep baklänges under tiden jag lagar en avancerad efterrätt? Ne, har inte tålamodet tror jag...

 

Vem vet vad jag nu hittar på, men just nu så får min hobby vara att komma på vad min hobby ska vara!

 

 

 

Japp! Detta inlägg var extremt intressant, jag vet!

 

Ta hand om er!

 

 

 

 

Ojojoj tiden går för fort ibland och jag har haft så mycket att göra på denna korta tid så det var ett tag sen jag satte mig ner och skrev.

 

Så nu sitter jag här. Med vit färg i håret som knappt går bort. Tittar på papper från arbetsförmedlingen om att de tycker en tjänst i Knivstas Pastorat skulle passa mig. I mitt rum hemma i Västerås.

 

Ja, ibland blir det inte som man tänkt sig men det behöver inte betyda att man inte skulle vara glad för att man är här just nu. Jag har fått tid att vara med min familj som jag har saknat under tiden jag varit i Karlskoga. Under den tid då det varit som mest stressigt och ansträngande i Karlskoga så har jag bara velat kura upp mig i soffan hemma hos pappa och känna tryggheten i att vara hemma och se pappa göra sin glada dans som han alltid gör när han känner att han är ledig. 

 

Jag har under den senaste månaden gjort klart mitt examensarbete som jag kämpat med så länge, gjort den redovisning/opponering som känts mest betydelsefull och ansvarsfull under dessa två år på utbildningen. Jag har fått uppleva och försökt njuta varje sekund av den sista tid jag haft på både skolan och på mitt kära internat.

 

Det känns så konstigt nu när allt är över. När jag hade städa ut allt från mitt rum och sett pappa åka hem till Västerås med alla mina saker så gick jag in en sista gång i mitt rum som jag har bott två år i, så kände jag en stor sorg men samtidigt glädje och många minnen kom upp. Jag minns när pappa hade släppt av mig i Karlskoga och vi hade burit in bara ett par kartonger och några väskor (en stor skillnad till det enorma lass jag hade när jag flytta nu), när jag såg pappa åka iväg kände jag mig så ensam och dum i huvudet som flyttade till en stad där jag inte känner en enda människa i och jag ska börja på en utbildning som jag inte har en aning om vart den ska leda mig. Jag var precis på väg in till mitt nya rum som skulle vara mitt hem i två år, tänkte låsa in mig och försöka hålla tillbaka tårarna innan någon skulle se mig, sen när jag strax var framme vid min dörr kom en kille fram som jag visste skulle bli en av mina tvåor. En glad kille från Ludvika (TACK PHILIP!) som direkt började prata med mig och frågade en massa om mig, och plötsligt kändes det inte lika jobbigt längre. 

Jag minns så tydligt de där små sakerna som kom att betyda mycket för mig senare som hände under de första dagarna i skolan.

 

Jag har under dessa två år utvecklats enormt, då menar jag såklart i senare arbetsliv men samtidigt som människa. Jag har fått lära känna mig själv mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Jag som var tyst och aldrig ville synas för mycket, jag ville vara lagom och sitta nästan längst bak så att jag syndes lite men inte så mycket  att uppmärksamheten skulle komma till mig. Detta blev det en ändring på redan första dagen då borden och stolarna i klassrummet var uppställda som ett U och alla kunde se varandra. Vi hade vår första delning och jag fick några sekunder då alla bara skulle lyssna på mig och se mig. Detta var helskumt men detta har även gjort att det inte känns lika farligt längre. Jag upptäckte tidigt att om jag ska få någon inverkan i vad som bestämdes i klassen så var jag tvungen att våga säga något och visa att man finns, högt..

Efter bara ett år så märkte jag att det hade blivit en stor skillnad på mig själv. När vi första dagen skulle få träffa våra ettor så fick jag vara "projektledare" tyckte Ewa (en av mina lärare). Även om ettorna fick se hur virrig jag är redan första dagen så kändes det riktigt kul och spännande.

Jag har under dessa år även fått stå mycket på scen och fått träna på min scenskräck. Då jag valt att våga säga JA mer till nya saker och utmaningar så har jag gått med på att bli intervjuad på scen inför massor av folk, jag har varit med och håll i en Rosa bandet kampanj med rosa hår, sjungit, dansat och ja allt möjligt, som att vara utklädd till bananer i pjamas och dansande tappa byxorna på scen....

 

De här åren har varit både de bästa och de värsta i mitt liv. Jag fick uppleva nog en av de värsta sorgerna jag någonsing kommer uppleva men samtidigt är jag så tacksam att det faktiskt hände under denna tid då jag fått det största stöd man kan tänka sig från min klass och från alla de andra jag levt med. Även om jag saknat min familj hemma så har jag känt att jag haft en egen familj i skolan och jag räknade ut att jag sammanlagt haft 21 stycken sambosar! Från och till i två år så blev det sammanlagt 21 stycken! Då förstår ni att man sällan behövde känna sig ensam och att man nästan alltid hade någon att prata med.

 

OJ! långt inlägg det blev. Hade tänkt skriva andra saker men de glömde jag bort, så de kan jag skriva en annan gång när de kommer tillbaka till mitt huvud, jag har ju ganska mycket tid nu som arbetslös, eller inte, jag är arbetslös men inte sysslolös. 

 

TACK FÖR DESSA TVÅ ÅR <3

OMFG! Alltså...jag tror inte jag varit så glad som jag var i fredags på så länge!!! En av mina största drömmar gick i uppfyllelse: Jag fick se Bruce fucking Springsteen live!!! Jag glömde allt som har varit, alla måsten och allt som komma skall. Jag var bara där i Friendsarena och var LYCKLIG med sis Amanda! Herre vad jag Älskar Bruce! Bästa konserten jag någonsin sett :D Även om Bruce är 63 år så är han så jekla het att man typ dör! Jag har sett Honom shakea rumpan på scen och storbild! hahahah jag kan inte skriva hur lyckat allt blev för då skulle detta vara för långt för någon att orka läsa. Säger bara att jag var så exalterad att jag skakade värre än någonsin! <3

 

Amanda tog mest bilder och filmade men jag ska försöka sno de av henne senare! Här kommer lite i alla fall!

 

Började med en fika med Amanda och fina Annie som nyligen tagit studenten.

Fikat bestod av relationsterapi deluxe!

 

Vårat fina och lyxiga hotellrum som blev vårt impulsbeslut när vi insåg att vi måste sova någonstans!

 

Taggad Amanda med mat i magen och en cola som vi hann ta typ två klunkar ur innan vi var tvugna att slänga de vid ingången för att få komma in!

 

 

 

 

 

 

Tack för en awesome kväll som avslutades med att Amanda och jag gick med ca 55 000 människor genom hela Solna och försökte hitta vårt hotell! Väl framme var det skönt att få lägga sig i det extremt sköna sängarna med en kopp te med sönderslagna händer av allt klappande, hesa rösten som höll på att försvinna helt, helt slut i kroppen av allt dansande och gående!

Ni kan ju fråga Amanda hur jag lät efter när jag skulle försöka förklara hur lycklig jag var....

 

Puss och kram!

 

 

BTW ÄR ÄNTLIGEN KLAR MED MITT EXAMENSARBETE!!!!

 

Ibland önskar jag att det fanns on/off-knapp som man kunde använda. Eller att då och då dök det upp gröna supermario-svampar som gav en extra liv. Va skönt det skulle vara...

Men nu lever vi i verkligheten, eller ja, försöker iallafall och då måste man sluta drömma och inse vad som är verklighet. Varför? Varför ska det vara så?

Jag vill leva ett liv som slutar lika lyckligt och magiskt som The Holiday, ingen blir sårad, ingen dör, ingen måste offra sina liv, ingen strulig och osäker kärleksrelation, inga vänner som visar sig inte vara vänner, inget regn heller! Plus så har alla ett bra jobb som de trivs med...

 

Miss Positiv är i farten, I know! Sorry vänner :/

 

--------------------------------------------------------------

˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜˜

Sista samtalet ringer ännu i mitt hjärta

Att höra ditt skratt i telefonen ringer ännu

Sista samtalet då hopp ännu fanns ringer ännu

Att höra att du mår bra just då ringer ännu

Sista samtalet då jag fick höra du själv säga orden ringer ännu

Att höra att du saknar mig ringer ännu

Sista samtalet då glädjen flödde ringer ännu

Att jag ännu inte hade kännt den värsta smärtan ringer ännu

Sista samtalet då jag kände att jag gjort något bra för dig ringer ännu

Att få känna trygghet efter samtalet ringer ännu i mitt hjärta

 

Japp! Karin, du är allt lyckad du jah...!

Nämnde igår att jag skulle ha frukost i morse och nu är ju de om det gick bra eller inte?

Börja med att jag sov jätte dåligt igår natt och kunde knappt komma upp ur sängen men jag lyckades med det iallafall! Kan dock säg att jag var allt annat än vaken!

Jag brände gröten, slog i allt, satte proppen i diskmaskinen fel så det läckte vatten över hela golvet så höll på att halka och slå ihjäl mig ett par gånger, ugnen ville inte funka, glömde en tredjedel av allt som skulle fram, sprang fram och tillbaka hela tiden för min hjärna ville inte komma ihåg en enda sak jag skulle göra, jag brände mig ett X antal gånger, spillde som en tok och ville bara krypa in under täcket och gömma mig innan alla som skulle äta frukost skulle börja påpeka allt jag glömt eller gjort fel. sluta med att vi var ca 5 stycken som åt frukost och de alla var så glada så ändå! Värt att stressa....men i slutändan blev det gott och jag satt och sov över mitt kaffe under hela frukosten, märkte det när en annan volantär börja garva när han hade pratat med mig ett bra tag och jag inte hade uppmärksammat det fören efter ca 5 min och jag tittade förvirrat på honom när han skratta och fråga om jag ens sovit igår natt!

 

Resten av dagen var iallafall riktigt lugn, gick lite bättre om man säger så (TACK KAFFE FÖR ATT DU FINNS!!<3)

Vi behövde nästan inte göra nånting med maten och vi packade upp lite varor som kom sedan resten av tiden satt jag och den andra volantären som jag jobbat med idag och pratade om allt möjligt! Skönt värre efter min mindre roliga morgon.

 

Nej, resten av dagen ska jag försöka plugga iallafall, om jag inte somnar över allt ;)

 

Imorgon är jag ledig från praktiken men ska jobba ute i Irsta på kvällen! blir en snabbvisit i Vässan då jag åker tillbaka till praktiken igen på söndag förmiddag!

 

 

 

 

 

Köpte denna för igår nere i samhället/byn igår när jag promenerade i det varma vädret.

Jeklar vad de andra skratta åt mig när jag sa reflexmässigt att jag skulle gå ner till Stan,

just ja, är i lilla Rättvik jah!

 

Alltså jag vet inte riktigt hur jag tycker om denna för den håller sig inte jätte länge kvar på läpparna men det är ett vårdande gel gloss och mina läppar är hur underbart friska som helst! Vårdande är inget skämt om man säger så :) 

 

Vi har haft medarbetardagar på praktiken så ingen kurs eller liknande, bara vi!
Så vi har haft det mycket lugnt och chill dessa senaste två dagar. Förutom att jag har varit tvungen att plugga men det är skönt att få tid till examensarbetet,

Men efter att ha pluggat mesta delen av dagen så blev jag frågad om jag ville vara med och se på En oväntad Vänskap. Jag sa självklart för den filmen är så himla mysig! Love it!

Det var ganska kul när man sitter och skrattar åt ett sexskämt och inser att den som skrattar mest i rummet är 

vår Syster som är här! hahah första gången jag ser på film med en nunna måste jag säga!

 

Imorgon har jag ett pass i köket från kl 07.00-15.00 så jag har frukost för första gången så får se hur det går! Annars får alla äta knäckebröd om jag misslyckas med det andra ;) 

 

Sov Gott!

Jag hade en blogg som jag skrev på förra året, det var inget speciellt och jag skrev om filmer som jag sett. Som många vet så har jag sett många filmer och det var riktigt kul. Sen hände så mycket i mitt liv förra året och jag har inte skrivit sedan April förra året! Jag tappa glädjen i att skriva.

MEN nu ger jag det en ny chans men denna gång är det främst för min egen del och för att de som vill se vad jag gör får väll kika in här ibland. Jag är inte ute efter att vara intressant att läsa om för jag har nog inte det mest intressanta liv som innehåller massa resande med spännande händelser eller liknande, men det gör inte att jag älskar mitt liv! Med tanke på allt som jag har varit med om så har jag sett vad som verkligen betyder i livet och vilka som är i mitt skyddsnät och vilka jag älskar! Så därför skriver jag av mig!

 

Så love, peace and understanding! ;)