Hej igen!

 

För ett litet tag sen läste jag en artikel på aftonbadet av Carina Bergfeldt som hade rubriken "På Facebook får ju ingen missfall". Artikeln handlade om hur vi människor framställer oss i sociala medier, att ingen på Facebook skriver om sina tragedier som t.ex. just få missfall. Vi använder det till att lägga upp bilder från den roliga festen förra helgen och skriva hur lycklig man är över att man har köpt en ny mobil.

 

Jag vet själv att jag är exakt så, men ett par enstaka gånger har jag lagt upp tragiska saker som har hänt, men efter en kort stund så vill jag mest ta bort inlägget och skriva ett nytt och berätta vilken god sallad jag åt till lunch istället. Varför är det så? jo, man vill ju ses som lyckad och att man är nöjd över sitt liv. Jag kan må illa ibland när jag ser en vän som precis berättat att något hemskt har hänt dom och ett par timmar senare lägger upp en bild på hur kul det är att baka en kaka, för att visa att allt är OK. Man vet mycket väl att det inte är personen inte mår bra men det är ju okej för denne kan ju le på en bild med en kaka i handen och mjöl på kinden. 

 

Jag minns inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg men jag har på senare tid fastnat för detta ämne. Varför kan man inte vara ärlig till sina vänner och berätta hur man verkligen mår? Varför kan man inte berätta att man är rädd för sig själv och är i stort behov av ett skyddsnät? Ett skyddsnät som ens vänner och familj gott kan vara. 
Nu menar jag inte att man kanske ska slänga ut hela sitt liv på Facebook och berätta för alla att man skurit sig ett par gånger innan lunch. Det jag menar är att vi, speciellt i Sverige, har en vana att när man blir tillfrågad om hur man mår så svarar man ofta "Jo, fina fisken" , "Jag lever", "Det är okej", "Jo, det är bra!" sedan fortsätter man snabbt vidare i samtalet och frågar hur den andre mår som troligen svarar likadant. 

 

När jag fortfarande gick i Karlskoga så pratade vi en lektion om Skyddsnät. Om de personer som man har runt om sig i sin omgivning som kommer finnas där när man väl får uppleva en tragedi. Jag vet att jag aldrig funderat på mitt personliga skyddsnät fören förra året och jag har nu insett hur viktigt det är att faktiskt skaffa sig ett bra skyddsnät samt att man vårdar detta skyddsnät med stor kärlek och försiktighet, för man vet aldrig när olyckan kommer och drar undan mattan för en och man faller. 

Det är viktigt att man visar respekt och kärlek för de viktiga personerna i sitt liv som man vet kan hjälpa och rädda en när mörkret kommer.

 

 

Ta hand om er nu <3

 

Tredje kvällen då jag inte kan somna. Jag fösöker lägga mig tidigt men det går aldrig att somna fören många timmar senare.

Så nu sitter jag här och tittar på en massa kläder på internet som jag skulle vilja köpa. Det där med att man skämtar om att vara Shopaholic börjar bli ganska skrämmande nu. Allt går liksom i en ond spiral. 

Jag älskar att köpa kläder, smycken, accessoarer, prylar, inredning. You name it i´ll buy it. Att få köpa något som passar en, som är vackert och får en att le. När man kommer hem och tar upp det man köpt ur kassen och blir glad igen att man köpt något så fint och perfekt.
Sen så är det ju den där grejen med att köpa saker. Man köper dom, man betalar, man måste lägga ut pengarna på saker som gör en glad.

 

Så nu sitter man här, har inga pengar, blir ledsen över att man inte har pengar, vad brukar jag göra när jag är ledsen? Jo, jag köper något fint, sen så försvann ännu mera pengar och man blir ledsen igen. Dumma spiral...

 

Om det är något jag har lovat mig själv så är det att inte ha skulder (ja, förutom studielånet osv), att aldrig handla för pengar jag inte äger och ta ett lån för att få shoppa. 
Så kanske är det här ett bra test för mig, detta kanske blir min träning att sluta försöka göra mig själv glad genom att shoppa, att hitta andra saker som kan boosta mig. 

 

Tror det är en fördel att man bor ute på landet och bussen går cirka en gång i aldrig. Här ute kan jag inte frestas av alla fina kläder som är i de fina affärerna i de fina shoppingcentrumen. Visst är det jätte bra, men jag blir sjukt uttråkad av att inte jobba och att man inte har något att göra. Alltså det mest spännande jag gjorde idag var att tvätta fönsterna och fick träna på min höjdskräck. Jag måste hitta en hobby...seriöst...som inte kostar en massa...

 

Kanske är det därför jag är uppe halva nätterna? För jag inte fått göra något roligt som jag brinner för på så lång tid. Jag är en människa som alltid haft en förälskelse i äventyr och utflykter. Det kanske ska vara min hobby, gå på utflykter och äventyr? Eller ska jag kanske äntligen lära mig något coolt som att spela något instrument eller hoppa hopprep baklänges under tiden jag lagar en avancerad efterrätt? Ne, har inte tålamodet tror jag...

 

Vem vet vad jag nu hittar på, men just nu så får min hobby vara att komma på vad min hobby ska vara!

 

 

 

Japp! Detta inlägg var extremt intressant, jag vet!

 

Ta hand om er!