Hej igen!

 

För ett litet tag sen läste jag en artikel på aftonbadet av Carina Bergfeldt som hade rubriken "På Facebook får ju ingen missfall". Artikeln handlade om hur vi människor framställer oss i sociala medier, att ingen på Facebook skriver om sina tragedier som t.ex. just få missfall. Vi använder det till att lägga upp bilder från den roliga festen förra helgen och skriva hur lycklig man är över att man har köpt en ny mobil.

 

Jag vet själv att jag är exakt så, men ett par enstaka gånger har jag lagt upp tragiska saker som har hänt, men efter en kort stund så vill jag mest ta bort inlägget och skriva ett nytt och berätta vilken god sallad jag åt till lunch istället. Varför är det så? jo, man vill ju ses som lyckad och att man är nöjd över sitt liv. Jag kan må illa ibland när jag ser en vän som precis berättat att något hemskt har hänt dom och ett par timmar senare lägger upp en bild på hur kul det är att baka en kaka, för att visa att allt är OK. Man vet mycket väl att det inte är personen inte mår bra men det är ju okej för denne kan ju le på en bild med en kaka i handen och mjöl på kinden. 

 

Jag minns inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg men jag har på senare tid fastnat för detta ämne. Varför kan man inte vara ärlig till sina vänner och berätta hur man verkligen mår? Varför kan man inte berätta att man är rädd för sig själv och är i stort behov av ett skyddsnät? Ett skyddsnät som ens vänner och familj gott kan vara. 
Nu menar jag inte att man kanske ska slänga ut hela sitt liv på Facebook och berätta för alla att man skurit sig ett par gånger innan lunch. Det jag menar är att vi, speciellt i Sverige, har en vana att när man blir tillfrågad om hur man mår så svarar man ofta "Jo, fina fisken" , "Jag lever", "Det är okej", "Jo, det är bra!" sedan fortsätter man snabbt vidare i samtalet och frågar hur den andre mår som troligen svarar likadant. 

 

När jag fortfarande gick i Karlskoga så pratade vi en lektion om Skyddsnät. Om de personer som man har runt om sig i sin omgivning som kommer finnas där när man väl får uppleva en tragedi. Jag vet att jag aldrig funderat på mitt personliga skyddsnät fören förra året och jag har nu insett hur viktigt det är att faktiskt skaffa sig ett bra skyddsnät samt att man vårdar detta skyddsnät med stor kärlek och försiktighet, för man vet aldrig när olyckan kommer och drar undan mattan för en och man faller. 

Det är viktigt att man visar respekt och kärlek för de viktiga personerna i sitt liv som man vet kan hjälpa och rädda en när mörkret kommer.

 

 

Ta hand om er nu <3